16 Oct, 10:59 / Allmänt

Mer funderingar..

Det verkade som att det var vissa som inte förstod mitt resonemang med det jag skrev i mitt förra inlägg, så ska försöka förklara lite bättre. 

Jag vill ta ett steg tillbaka och kunna känna att jag kan umgås med vilka jag vill utan en massa skitsnack och sura miner. Jag backar och bestämmer mig för att jag vill leva i min bubbla själv ett tag. Jag är stark och starkare kommer jag bli. Mitt liv består av jobb, familj och skola, det är så jag vill att det ska fortsätta att löpa på ett tag. 
Jag vill helt enkelt stänga folk ute och bara göra det som jag mår bra av. Vill inte ha besök, vill inte fira jul och jag vill inte ha en massa telefonsamtal och eran sympati.

Det jag skrev var riktat till olika personer och inte till en och samma, man skulle ta åt sig av det man tyckte stämde på sig själv och bortse från det man inte tyckt stämde på sig. Men flera verkade inte förstå sig på det..

Man måste alltid välja om man ska prata eller inte, det är aldrig så att man kan säga "okej, ta din tid. Jag finns här redo när du vill prata" oavsett hur lång tid det skulle ta.. Oavsett om det tar en dag eller ett år. Nej, man stänger ute totalt. 

Livet är alldeles för kort för att lägga er energi på personer som ändå inte ger tillbaka. Jag vill inte slösa mer skit på bråk, på att höra att nu umgås man med den, eller med den. Man kan umgås med alla utan att ha ovänner. Men tjejer är ju tjejer och förstår sig inte på det. 


15 Oct, 21:28 / Allmänt

Brev till familj & vänner, hur man nu skrivet ett sådant..

Det är väldigt många som inte tar sig tiden att hälsa på MIG, varför ska jag då ta min tid att hälsa på alla andra? Jag är alltid den personen som ska ta mig överallt, jag är den som ska ha förståelse för andras problem, men när det kommer till mig då?

Jag undrar ofta hur många av er som jag inte hade träffat om jag inte åkt halva Sverige runt för att kunna umgås och spendera tid med.. Jag vill visa att jag bryr mig och finns där, alla tänker tydligen inte så för bollen ligger ju jämt hos mig.

Jag kommer inte åka utanför Örebros gränser igen om jag inte känner att de är för min skull, min ekonomi och att jag verkligen vill. Jag har bara 1 helg på 4 veckor att åka iväg. Annars är det jobb eller kort helg lördag-söndag + att jag går i skolan. Det är faktiskt andras tur att någon gång lägga lite energi för att ta sig till mig, är det för mycket begärt?

Jag vill tacka mig själv som nu vågar se sanningen som jag egentligen inte vill se. Men allting kan inte alltid bara ligga på mig. Mina problem är fan minst lika jobbiga och viktiga som någon annans. Blir förbannad på mig själv att jag alltid ska sätta alla andra framför mig själv när ingen gör det för min skull. Nu är det slut på det.

Det ska bli väldigt intressant att se vilka jag kommer träffa framöver. Ja, jag är bitter just nu och jag tycker att jag har all rätt att vara det.

Det var för ungefär en månad sedan som jag bröt ihop totalt och inte alls visste vart jag skulle ta vägen och hur mycket mer jag skulle orka hålla mitt tålamod och humör uppe.
Jag tänkte nu försöka lägga saker svart på vitt så att ni kanske förstår att jag inte har råd att åka överallt och köpa massor av saker och ligga ute med pengar hela tiden. Jag har alltid sagt att det är okej, jag har alltid försökt att tro att det kanske blir bättre med tiden.
Det finns alltid den känslan om mig när jag ska besöka någon av er. Jag måste ha med mig en present, måste handla med mig mat, måste åka förbi och fixa det där innan jag ska vara hos er.
Jag känner att det är dags att jag börjar tänka på mig själv och inte på alla andra. Jag känner mig starkare än någonsin!

Min ekonomi har varit på botten sen jag flyttade hemifrån och ni som verkar tro att det finns miljoner på mitt konto.. Ni har fel! Jag har kämpat, stått med räkningar från inkasso/kronofogden och haft lyxfällan på besök. Men vet ni, jag blåste av allting och jag löste min ekonomi med att lösa alla små krediter till ett stort lån. Jag är på god väg att betala av det med rätt amortering.

Nu lever jag ihop med världens bästa kille, Patrik! Han har hjälpt mig att komma på fötter. Han har hjälpt mig att förstå mig på ekonomi. Jag har all rätt att tacka honom! Därför med detta brev vill jag säga att jag måste försöka spara för att kanske någon gång i framtiden få köpa ett hus, skaffa barn eller resa. Är det för mycket begärt?

Just nu så vill jag bara vara med folk som ger mig energi och inte som ger mig dåligt samvete.
Jag är trött på att höra "du hör aldrig av dig" men ni är inte bättre själva, ni har knappt heller av er! Man får heller aldrig må dåligt själv för att det är alltid någon som ska gnälla eller ha det värre. Absolut man ska inte jämföra sig med andra, men man måste se till sig själv och sina problem.  Jag är den som alltid har försökt hålla humöret uppe och pusslat för att denna familjen ska fungera. Varför tror ni att vi inte fungerar som familj/syskon.  Jo det är för att vi alla är så himla olika och tänker olika.
Jag orkar inte mer, dem som vill umgås, umgås och dem som man inte vill umgås med behöver inte umgås. Alla bara bråkar och bråkar, ingen kan vara sams.

Det jag har önskat mest sen jag var liten är att vi alla skulle respektera varandra och finnas där för varandra istället för att snacka skit  om varandra, bråka med varandra och se vem som är bäst på allting. En vanlig familj, men en vanlig familj det kommer jag aldrig att få.

16 Sep, 12:58 / Allmänt

Ge upp

Ibland känns det som att det är dags att ge upp.
Hur mycket orkar en människa stå emot och hur länge orkar man ha glädje kvar.
Sömnlösa nätter, studier på heltid samt jobb som är nästintill mer än heltid.
Mitt huvud är kaos! Skulle vilja ha semester, komma ifrån jobbet ett tag eller byta inriktning helt.
Visst tycker jag om mina jobb-kvällar eftersom jag då kan studera på dagen 7-15. Men överlag så mår jag dåligt av jobb-kvällar och jobb-helger.
När man väl har en ledig jobb-helg då ska det flängas runt åt alla håll och kanter i Sverige. Ekonomin är tuff som bara den som den är. Skulle folk bara veta som jag kämpat för att inte få brev från kronofogden så skulle dem kanske se annorlunda på det.. Men när dem tror att man har massor av pengar sparade och kan köpa allt så är det dem som har fel. Sparkontot står på minus och jag försöker gräva fram allt som går för att kunna ordna en bättre ekonomi. Vi båda försöker..
När jag träffade min nuvarande P så var det han som hjälpte mig få ordning på ekonomin. Han hjälpte mig lösa och släcka bränder.
Om dem bara visste att jag tog ett lån hos banken för att släcka mina andra skulder. Idag är jag skuldfri, tack och lov. Men jag har ett lån på 80.000:- men har inget av värde. Det är först nu jag insett att det kunde gått illa om P inte funnits i mitt liv. Jag har en månadskostanad jag betalar varje månad på lånet. Om ett par år (5år) då är jag skuldfri. Men tills dess så är det såhär livet är.
Jag går iallafall +/- noll nu, förut var det bara minus.
Allt slit man la på arbete och jobbade över för att få extra pengar.. Jag ffrågar mig själv!? var det värt det? -Nej, jag har fortfarande gått +/- noll..
En dag kanske dem får reda på sanningen..